Syskonkärlek

Jag kunde aldrig veta då det jag vet nu. Att den lilla levande dockan med äppelkinder och skrynklig hud, med en härlig bebisdoft som låg i mitt knä där jag satt mitt på sängen för att inte tappa henne skulle bli min bästa vän. 5 år gammal med plåster om knäna efter alla gånger jag ramlade ute på gården, med en bror som ligger och gråter i mammas knä bredvid så hade jag äntligen efter 9 månader i längtan fått en till docka. Båda var perfekta i mina ögon och jag brydde mig aldrig över all gråt om nätterna, alla deras slagsmål genom åren, rivmärken, bitmärken, hårtussar som drogs loss. När pappa la alla madrasser på golvet där vi kunde leka "land och hav" var vi en oslagbar trio. När någon hade gungat och råkat slå till min bror så var jag den första ut som skällde ut barnen efter noter.

Sedan växde de upp, idag är de inte alls som de var för bara ett par år sedan. Snart vuxna i mina ögon men fortfarande barn i själen. Hur kan man inte älska sitt egna kött och blod. Deras val i livet kanske inte alltid kommer att vara det jag vill för de, men jag ska stötta de så mycket jag bara kan.

 


Kommentarer
Postat av: sis

awwwwwwwwwwwwww, älskar dig!!

2010-08-25 @ 00:05:21
URL: http://lisaturk.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
Blogg listad på Bloggtoppen.se