Dagens lärdom
Jag sitter och pratar med min äldsta vän, i två sammanhang. Min första vän när vi kom till sverige och hon är nog den äldsta vän jag har. En 30 årig mycket filosofisk kvinna.
Jag lär mig så otroligt mycket när jag pratar med henne...som det här med kärlek.
Varför kasta sig in i leken om man inte leken kan tåla? Varför ge sig in i något man inte klarar av. Om man säger att det ska vara oseriöst så gör man inte tvärtom. Ibland gör man pinsamma saker för att få folk att förstå men vad man än gör så ska man alltid tänka på sin heder. De personer vi tycker är viktiga idag är nog inte lika viktiga om ett eller två år efter ett avslut. Jag kommer antagligen vara stolt över mig själv om ett tag och säga att jag gav upp med hedern i behåll. Och när jag blir gammal och vis kanjag inse att jag gjorde mig själv en tjänst och att jag var respektfull mot mig själv. Att jag satte mig själv i första hand är alltid lösningen.
Men vad gör man om man inte har fått ett avslut. Om man sagt sitt ultimatum men inte fått svar på frågorna man ställt? Kan man avsluta det hela med hedern i behåll? Kan man känna att man faktist har fått ut något av relationen om man inte får reda på vad som egentligen var fel?
Ibland önskar man ju att den fria viljan inte fanns, man önskar ju att man kunde bestämma över andras känslor. Man vill kunna grabba tag i personen och skrika ut "var med mig!!"
Idag har nog mitt självförtroende växt till sig lite. Som hon sa "Hur kan man inte vilja vara med dig, om han inte vill vara med dig är han nog bara förvirrad eller dum" Man kan inte tvinga sig på andra men man kan försöka få folk att lära känna en. Jag hoppas att det hela bara är att han är förvirrad...eller nej! Jag VET att han bara är förvirrad. För som sagt mitt självförtroende har växt till sig nu, hur kan han inte välja att vara med någon som mig ;D
Men jag saknar honom så som träden saknar sina löv på hösten, och längtar efter dom på våren.
