Ezzo

Ibland kan jag sätta mig ner och verkligen fundera över vem jag är.

Mina vänner ser mig som svensk, de klarar inte av att höra mig prata turksika för de tycker att det verkligen inte är jag. Antingen börjar de skratta eller så ber de mig sluta för det får en snetändning.
Men när de sedan träffar min mamma och ser henne och hennes humör, hennes sätt att prata och röra på sig, så känner de "ok, hon kanske är liiite turk i alla fall". När jag träffar nån ny människa som undrar vart jag är ifrån så säger de "ja men nån av dina föräldrar är väl ändå svensk?".

Men nej, jag föddes i turkiet 1987, kom till sverige 1990 då pappa var politisk flykting. (Fråga mig inte varför) Mamma pratar alltid turkiska med mig och det känns bra att ha ett språk som ingen annan förstår. Lättare att hålla hemlisar så med. Är jag bland vänner och ringer mamma pratar jag turkiska för jag tycker inte de har att göra med de vi pratar om. Mina två mostrar som bor här är också från Turkiet, de pratar turkiska, lagar turkisk mat och lär deras svenska män turkiska till och med. Jag har min kultur omkring mig hela tiden, varje dag blir jag påmind om att jag faktist inte är svensk. Det känns som om jag är i Limbo, vaken i helvetet eller himlen. Jag står där emellan och undrar vart jag ska, vad jag är och hur jag får reda på det. Jag har nu blivit så assliminerad att jag faktist inte vet vem jag är riktigt. Är det så här det känns att ha en svensk pappa och en turkisk mamma som mina syskon har? Jag har nu bott här i 17 år, hur många år till måste det gå tills jag vet vem jag är?

/ Ezzo