....

Klockan är nu snart tre och jag kan fortfarande inte sova. Inte så konstigt kanske.
Har precis varit hos Angelica och tagit en cigg och pratat ut om allt. Så skönt att ha nån man bara kan ringa och komma förbi. Som jag sa till henne....
Ibland vill man bara ta sig ut, själv, klä sig varmt och lägga sig ute på en gräsmatta och ligga där. Bara ligga där i ensamheten och tystnaden och titta på stjärnorna. Kanske gråta en skvätt, tänka igenom allt gott och inte bry sig om det onda. Vem sa att vuxenlivet skulle vara lätt....eller livet överhuvudtaget?
Jag brukade göra så när jag var liten, jag la mig i snön och gjorde en ängel, sen låg jag bara där och tittade på stjärnorna. Och om det var något jag tänkte på så var det min pappa, varför var vi så långt bort från varandra, vad gjorde han nu, klarade han sig utan mig?
Jag antar det...

Men vad tänker man imorgon eller ja om ca 10 timmar när man ser kistan? En stor kista med en människa i, någon som betytt mycket och lämnat avtryck i världen. Vad finns det kvar av honom nu? Minnen? Två vackra barn att vara stolt över så klart, jag ska vårda dom ömt! Mina syskon är det bästa som finns av honom just nu. Och jag ska ta på mig det där halsbandet jag fick av honom. Två hjärtan som sitter längade i varandra. Så ska jag minnas den dagen, den kvällen han kom hem med ett litet litet paket. Vad glad jag blev då....

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
Blogg listad på Bloggtoppen.se